Imi Sde-Or ( Lichtenfeld )

Från gatustrider mot nazistsympatisörer i 30-talets Bratislava till utvecklingen av Krav Maga i ett ungt Israel. Eyal Yanilov berättar om sin lärare och grundaren av Krav Maga, Imi Sde-Or.

Imi Sde-Or (Lichtenfeld) föddes den 26:e maj 1910 i Bratislava där han senare växte upp. Hans far Samuel rymde hemifrån när han var 13 år och anslöt sig till en cirkus där han kom att syssla med brottning och tyngdlyftning. Han var cirkusens “starke man”. I den rollen fick han fightas med olika människor i de byar cirkusen besökte. Han kunde förmodligen redan självförsvars-/fightingtekniker och en del brottning.

Imi föddes i ett hem där sport, självförsvar och polisarbete var ett vanligt inslag i vardagen, då hans far startade den första “Atletklubben” i Bratislava efter att han lämnat cirkusen. Där kunde kunde man träna tyngdlyftning och brottning. Han var även chef över polisens detektiver i Bratislava till vilka han lärde ut självförsvarstekniker och självförsvarstaktik och tekniker för att gripa brottslingar. Helt enkelt tekniker för att underlätta deras dagliga arbete som polismän.

Imi tränades i sin ungdom av sin far, och i hemmet hade de en hel del träningsutrustning som de använde sig av. I trädgården tränade Samuel poliser och då tog hjälp av Imi för att visa teknikerna och hur lätt det var att få dem att fungera, på så sätt kunde Imi lätt ta till sig teknikerna och lära sig dem.

Imi började lite senare i sin ungdom sysselsätta sig med olika idrotter, huvudsakligen brottning, boxning och gymnastik. När han var 19 år gammal vann han tre internationella mästerskap i dessa tre sporter. Från och med 1929 koncentrerade han sig på brottningen och var med i och tävlade för det slovakiska landslaget fram till 1939, då han gick över till att vara med som tränare. Under sin aktiva tid vann han många mästerskap, bland annat över tyska och europeiska mästare. Imi tävlade i weltervikt (66-67 kg) och ansågs vara en av de tre bästa brottarna i den viktklassen.

1936 började nazismen sprida sig i Europa och kom även till Bratislava, där den judiska befolkningen fick problem. Innan detta hände hade Imi inte haft speciellt mycket kontakt med den judiska befolkningen eftersom hans familj inte var religiös. Han hade haft mer kontakt med sina icke judiska vänner inom idrotten och skolan. När problemen började uppdagas för judarna blev han den okrönte ledaren för en grupp judar som tog på sig att beskydda de judiska kvarteren i Bratislava. På grund av detta blev han inblandad i streetfights/barfights mot allt från en till hundra motståndare.

Han och hans vänner berättade för mig om olika incidenter som hände och han var en mycket tuff fighter. Jag kommer ihåg en historia om tusentals människor som marscherade mot de judiska kvarteren; 17 personer stoppade dem. 16 judar och en tysk höll stånd mot hela folkmassan. Givetvis inte speciellt länge men de lyckades stå emot tills polisen kom till platsen. Imi berättade att det var så mycket folk att han inte hade tid att slå två slag mot varje motståndare. Det var så kort om tid så att om man hade försökt att slå två gånger så hade man fått ta emot attacker med händer eller vapen från någon annan under tiden man slog sitt andra slag.

Under den här perioden var det en del av vardagen att slåss på gatan för Imi, det var något som inträffade varje dag. Många av slagsmålen var mycket råa och brutala, men det får man ju sätta i perspektiv mot att det var i början av andra världskriget och att våldet från båda sidor var väldigt högt upp på våldstrappan.

1940 slöt sig Imi till en grupp människor som ville emigrera till Palestina olagligt. Palestina var på den tiden under brittiskt styre och man släppte inte in speciellt mycket folk. På grund av detta blev det en hel del olaglig invandring. De reste med en flodångare med skovelhjul på sidorna. Man byggde på en extra våning på båten för att få plats med mer människor. Båten tog alldeles för många passagerare jämfört med vad den var avsedd för. Planen för resan var att den skulle gå på Donau via Svarta havet ner till Egeiska havet för att där fortsätta mot Palestina.

Under resans gång inträffade en del incidenter som gjorde resan mycket mer besvärlig än vad som var planerat. Vid tre olika tillfällen hoppade Imi i vattnet, vid två av dessa tillfällen var det för att rädda människor som föll överbord och vid ett tillfälle för att rädda en väska med mat som föll överbord. Det var väldigt dåligt med mat på båten så detta var absolut nödvändigt. Det tog dem flera månader att ta sig ner för Donau. Året var 1940 och kriget var i full gång, vilket gjorde att de stoppades vid ett flertal ställen.

Väl ute på Egeiska havet i närheten av en liten ö som heter Káliminos exploderade en av båtens ångpannor, vilket resulterade i skeppsbrott på ön. Imi och fyra andra män satte sig i en roddbåt för att ta sig till Kreta och ordna hjälp. Efter att ha tittat på kartorna trodde de att de hade en rodd på ca 24 timmar framför sig men de missade Kreta på grund av strömmar och vindar. De rodde i 4 dagar och nätter och på den femte dagens morgon blev de upplockade av ett brittiskt krigsfartyg. Vid det laget hade de andra från flodångaren redan blivit räddade. Imi och de andra männen från roddbåten fördes till Alexandria. Efter två dagar på båten hade Imi och hans vänner varken mat eller vatten. Ovanpå detta fick Imi en mycket kraftig infektion i ett öra och svävade mellan liv och död. Man skar upp hans ansikte för att kunna få bukt med infektionen, och på så sätt lyckades man rädda hans liv.

Efter det att Imi hade återhämtat sig från infektionen och operationen, gick han med i den tjeckiska Främlingslegionen, som på den tiden stod under brittiskt styre. Där tjänstegjorde han ca ett år.
Under tiden i Legionen var han i Syrien, Libanon, Egypten och Palestina men han ville efter ett år lämna det militära livet och slå sig ner i Palestina. Tack vare att han hade tjänstgjort under brittisk flagg fick han ett certifikat så att han kunde komma in i Palestina på laglig väg. Han kom till Palestina 1942 och tog lite ströjobb. 1944 gick han med i Hagannah (den dåtida motståndsrörelsen) där han lärde medlemmarna simning, livräddning, knivfighting och hur de skulle försvara sig mot knivattacker.

Vid den här tiden hade han ännu inte börjat fundera över att skapa det system som senare blev Krav Maga.

När IDF (Israel Defense Force) grundades 1948 blev Imi chefsinstruktör inom “Hand To Hand Combat” och fysisk träning för IDFs infanteri, som var baserat nära Netanya där han bodde. Under tidigt 50-tal började Imi skapa systemet. På den tiden var det inte ett system i ordets rätta bemärkelse, utan mer tekniker som lösningar på specifika problem. Systemet skapades för att kunna läras ut under en kort tidsperiod då soldaterna inte hade så mycket tid att träna på det.

Militären var fattig och hade inte tid och pengar att investera i soldaterna. På grund av detta blev det ett krav att teknikerna skulle ha en kort inlärningsperiod och det låg helt i Imis natur att skapa enkla och effektiva lösningar på problemen. Samtliga lösningar/tekniker testades teoretiskt, praktiskt och på slagfältet. Imi började samla på sig något som blev den första Krav Maga-manualen. Teknikerna i den skiljer sig en hel del från dagens tekniker. Senare släpptes den andra utgåvan av Krav Maga-manualen och den kom att likna dagens tekniker mycket mer än sin föregångare. Imi var ett geni på att skapa den bästa lösningen på specifika självförsvarsrelaterade problem.

I slutet av 50-talet och början av 60-talet skapades inom IDF en skola speciellt för fysisk träning och stridsträning, Imi var det självklara valet för posten som chefsinstruktör där.

Imi lämnade det militära livet 1964 vid en ålder av 54 år och startade två skolor, en i Netanya och en i Tel Aviv, där han ändrade systemet och modifierade det för att passa behoven hos civila. Han ville att varje barn och varje ungdom skulle lära sig självförsvar. Till en början lärde han ut Krav Maga till olika grupper (barn, ungdomar och vuxna människor). Han lärde ut självförsvar och lite fighting. Han ville inte lära ut fighting i ett tidigt stadium då han tyckte att det var för farligt utan regler.

Som träningsuniform hade man i början militärskjortor som Imi gav till sina elever. Han lärde dem att slå, kasta, försvara sig mot kniv, pinnar, pistoler och så vidare. Senare ville han att Krav Maga skulle liknas mer vid en kampsport och man började använda sig av Judo-gi under träningarna. Han skapade ett bältessystem och fortsatte med dessa klubbar under ca tio år fram till 1974. Samma år gav han dessa två skolor till två av sina mer avancerade instruktörer som fortsatte att lära ut det Imi hade utvecklat under 50-, 60- och 70-talet. Själv fortsatte Imi att lära ut Krav Maga på lördagar.

Den 8e januari 1998 lämnade Imi Sde-Or (Licthenfeld) oss vid en ålder av 88 år, men hans minne och arv lever kvar.